Beröm och trygga hundar

br />av: Michael Fossum

I höst och i vinter har jag varit mera aktiv än på länge inom ”hunderiet”. Detta har gett mig en fantastisk möjlighet att studera många ”ekipage”. Därför känner jag ett visst behov av att skriva detta ”hundsyn” som ett komplement till andra av mina "syn".

När vi talar om ”traditionell” kontra ”flumdressyr” så definieras detta ofta som viljan att använda korrigering eller inte. I själva verket är skillnaderna långt större men jag avstår från denna diskussion nu och väljer att tala enbart om beröm kontra korrigering..

”Vi” som gärna lever efter 97 % / 3 % regeln vet vad denna går ut på men jag tror vi har ett stort ansvar i att verkligen förklara att det SKALL vara 97 % beröm och glädje, annars har något gått snett! Man ser ofta att många överfokuserar på detta med korrigering. De samma är ofta duktiga på att snabbt tala med hunden genom röst eller pipa och de ”ligger” på hunden på ett sådant sätt att den inte hinner göra så många fel. Men ofta ser man att de samma har problem med att få hunden att samarbeta och att deras hundar framstår som osäkra och gärna vill arbeta ”från” förare istället för med. I mina ögon är detta en följd av att många förare är väldigt dåliga på att ge beröm, faktisk enormt dåliga. Man kan själv föreställa sig en anställning där man hela tiden får höra vad man gör fel men aldrig hör ett uppskattande ord….Om hunden skall ha möjlighet att veta vad som är rätt eller fel samt att den arbetar som det förväntas av den så måste vi berätta detta för den. Om vi inte gör detta så kommer osäkerheten krypande och det blir roligare att jaga ”där borta” på egen hand: hunden belönar sig själv i brist på andra belöningar. ”Monstret” som bara säger NEJ, FY och annat är lika lite intressant som ”automaten” som bara kastar ur sig godis och klick!

Man kan också se att många ger beröm i fel ögonblick: Det är när hunden PÅBÖRJAR den önskade handlingen eller det önskade beteendet den skal ha beröm, inte när den AVSLUTAR det. Som exempel: En hund som kallas in när den, i full galopp, är på väg bort från dig gör rätt när den vänder och börjar komma till dig, inte när den sitter framför dig och tittar, då HAR DEN REDAN gjort rätt. En hund som kommenderas sitt på 50 meter gör rätt när den sätter sig och blir sittande på 50 meter, inte när förare kommer fram till den efter 3 minuters sittande. Man ser ofta att man kommenderar hunden sitt, den sitter och förare går tyst omkring tills denna bestämmer sig för att gå fram till hunden och rosa den, vad säger detta till hunden? Ofta frågar de samma: ”Jag har problem att få min hund att sitta på avstånd, den vill bara krypa mot mig”. Ja det tror själva fan det: hunden har ingen möjlighet att veta var den står i förhållande till förare och samarbetet i ”sittet” och då är det bättre att försöka ta kontakt, det är läskigt där ute utan stöd!

Unghunden som håller på att lära sig apport: den springer ut och hittar sitt byte, i bästa fall greppar den bytet och kommer in med det. Ofta står förare där som en stel pinne med något som kan liknas med hot i blicken UTAN att ge beröm innan hunden har avlämnat! De samma sliter gärna med att hunden inte vill greppa, eller greppar och sticker iväg, tuggar eller skiter i allt som heter samarbete. En korrekt korrigering i all ära men hunden måste ha STÖD: Den första ”egna apporten”: hunden gör rätt när den söker, den gör rätt när den hittar, den gör rätt när den greppar och den gör rätt när den kommer till oss. När vi står där med apporten i handen är det hela över. När tycker ni att hunden skall ha stöd, uppmuntran och beröm? (detta oavsett om man väljer köra med lek, lydnad eller ”tvång” i apporten.)

Det handlar inte bara om NÄR och hur OFTA man ger beröm men om HUR. Med detta tänker jag på kroppsspråk, röstläge etc. Hur ofta hör man inte killar där ”DUKTIG” låter likadant som ”NEJ”, eller tjejer där det är tvärtom? När man arbetar med unghundar så måste man våga göra bort sig själv lite, vi måste våga ”överdriva oss själva” så att hunden förstår vad vi tycker. Tänk också på kroppsspråket, hunden läser oss som en öppen bok och det hjälper föga att berömma med glad röst om kroppen ser ut som ”nu kommer jag och tar dig”! För inte att tala om typen som för unghund med händerna i byxfickan, blicken i fjärran och, i sämsta fall, mobilen vid örat. VISA hunden att du är med och att du FÖR!

Varför då denna brist på beröm och glädje? Det handlar INTE om brist på kärlek då de samma förarna formligen överöser sina hundar med kärlek och ”mys” när man är i avslappnade lägen. Det är nog här nyckeln ligger: Väldigt många vill gärna gå lite fortare fram än vad man borde, det hela blir väldigt spänt så att förhållandet mellan hund och förare knakar: berömmet uteblir, hunden blir osäker, förare blir argare, hunden blir än mera osäker och kommer till slut på att det kan vara värt at ta lite straff för att kunna belöna sig själv med ”egen jakt”. Den gamla devisen om att gå sakta fram i träningen gäller än: det gäller att lägga upp träningen så att man ALLTID känner sig väldigt säker på att lyckas med dagens förehavanden, man kan arbeta i en glad och trygg sinnesstämning som hunden lätt kan läsa, sålunda blir det också lättare att ge beröm naturligt.

Nu säger jag inte att man inte skal ha korrigering som ett verktyg i lådan, vi får inte glömma de 3% men jag säger bara att överdrivna korrigeringar inte kan ersätta brist på beröm, glädje och samarbete, du kan aldrig ”korrigera” en hund till att respektera dig. En korrigering används när hunden klart och tydligt bryter mot ett väl inlärt och inövat kommando eller beteende. En korrigering skall vara snabb, effektiv och talande och inte någon ”brottningsmatch”. I de fall det är befogat så SKALL man korrigera! Om man däremot själv känner att man måste fya eller korrigera flera gånger under samma träningspass så har man gått för fort fram eller så har man missat i de 97 %!

INGET av detta är nytt eller revolutionerade, men det är lätt att glömma….

Nu kanske någon ”klickerist” tänker att ”det problemet har inte vi, vi talar inte med hunden ”… detta är ett helt annat kapitel med helt andra negativa biverkningar som jag inte ids gå in på nu. Men ta ett exempel: du tager ett styck nyfött barn, stoppar det i en bur, säger inte flaska till det under uppväxten, du bara ”klickar” när det uppvisar rätt beteende samtidigt som det får mat. Du försöker inte på något annat sätt med hjälp av röst eller kropp att vägleda barnet. Är detta ett sätt att uppfostra barn? NEJ, TORTYR säger alla! Ja, och även om hundar inte är människor så är de inte SÅ dumma att man kan försvara bruk av denna tortyr mot våra kära jaktkamrater! Slut på det argumentet.

Med andra ord:

• Förväxla inte KONSEKVENT HUNDHÅLLNING med straff, hårdhet och ideliga korrigeringar. Konsekvent betyder att det samma händer varje gång, som oftast något positivt. Bara vetskapen om att tiken med sina valpar eller vi med våra hundar är villiga att ta till en korrigering, om nödvändigt, gör att denna sällan behövs!

• Kom ihåg att en unghund är en osäker hund som gärna vill vara älskad, tala därför om för den när den gör rätt och inte bara när den gör fel. En gammal hund VET när den gör rätt, det gör inte unghunden.

• ”TRÄNA” inte bara på i samma takt eller på samma sätt som ”någon” har sagt, försök se vad som händer mellan hunden och dig och dra slutsatser av detta, försök lära dig att ”läsa” din hund.

• Lär dig att ”tima” berömmet rätt, det samma gäller korrigering och i fallet korrigering är det bättre att avstå, packa ihop och gå hem än att feltima, ett krävande linförighetspass kan vara 100 gånger bättre än en felriktat korrigering.

Jag är den första att erkänna att detta inte är lätt och att det är lättare att se felen hos andra än hos sig själv, men om vi pratar om det och hjälps åt så kommer vi nog framåt!

© Michael Fossum. Innholdet er beskyttet av åndsverksloven